Alla inlägg under januari 2011
Ett år hakar i nästa och ingenting tyder på att innevarande år kommer att skilja sig nämnvärt från det som precis lagts till handlingarna. Flera kommuner kommer att fortsätta kämpa med sina ansträngda ekonomier, ett problem som i grunden handlar om att allt färre ska försörja allt fler. Det finns ingen mirakelkur för att vända de demografiska kurvorna.
Målet måste vara att bygga vidare på sådant som vi i länet är bra på och samtidigt försöka stärka vår ställning, såväl internt som externt. När ska länet börja prata med en gemensam röst? Frågan ställs mot bakgrund av den uppenbara insikten att utmaningarna för Bergs kommun inte skiljer sig nämnvärt från de problem som Ragundas och Strömsunds kommuner brottas med. Arbetslöshet, utbildning, utflyttning och företagande är exempel på frågor där länets kommuner sitter i samma båt.
Ett konkret exempel hur kommunstrukturen försvagar länet: Alla kan skriva under på att målsättningen för Mittuniversitet är att stärka dess lokala rekryteringsbas. I stället för att flytta till Uppsala eller Göteborg borde fler unga jämtar få möjligheten att gå en kvalificerad utbildning på hemmaplan. Hur ofta sitter politiker i Berg och Ragunda ner och diskuterar möjligheterna att utveckla Mittuniversitetets programutbud? Hur ofta gör man gemensamma påtryckningar mot centralmakten i Stockholm? Min gissning, aldrig.
Lilla Jämtland, med 127 000 invånare, behöver en rationell styrning. Då duger det inte med åtta kommuner, inte ens om man slår ihop några kommunväxlar. Kommunsammanslagningar borde bli ordet för 2011.
Svensk flyktingpolitik ger inga bra vibrationer. För det första är det numera snudd på omöjligt att höra en makthavare i ansvarig ställning uttrycka något som ens kan liknas vid ett politiskt eller, ännu mindre, moraliskt ansvarstagande för asylprocessen. Flyktingpolitiken har blivit ett ämne för jurister och tjänstemän, frågor om vem som får stanna och vem som måste åka tillbaka har hamnat i knät på handläggare och domare. Och eftersom domstolarna självfallet står fria kan ingen politiker egentligen ha några synpunkter. Lika lite som en politiker kan uttala sig i ett misshandelsärende.
Nej, den tidigare modellen med oändliga överklaganden till Utlänningsnämnden var inte oproblematisk, men det är alltså inte heller denna ”judikalisering” av ett av politikens allra viktigaste områden. Ty saken gäller inte bara vem ska få stanna respektive åka tillbaka – i de mest extrema fallen handlar det om att leva eller gå under. För pressade makthavare är den nya ordningen med migrationsdomstolar förstås behändig, för engagerade medborgare som oroas över asylsökande, inte minst barn, som far illa är systemet minst sagt frustrerande.
Den empati som många känner med till exempel ensamkommande flyktingbarn har ingen motsvarighet i lagstiftningen . Att beviljas uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” är ett synnerligen smalt nålsöga. Och när migrationsdomstolen sommaren 2007 slog fast att det inte råder en väpnad konflikt i Irak, ja, då ville man ju bara falla ihop i ångest. Landet var vid tidpunkten invaderat av 150 000 utländska soldater och varje ny dag innebar nya dödsoffer.
Kristna irakier är en av de grupper som verkligen fått smaka på det juridiska stålet. I hemlandet mördas, kidnappas och trakasseras de, men i rättsstaten Sverige gör vi inga kollektiva bedömningar utan hanterar varje enskilt ärende för sig. Problemet är bara att terroristerna som spränger kristna kyrkor i luften inte bryr sig om svensk process rätt – deras metod är mer primitiv, urskillningslöst dödande.
I slutet av förra året krävde Europadomstolen att Sverige skulle stoppa utvisningarna av irakiska flyktingar på grund av det osäkra säkerhetsläget. Efter bara några veckor återupptog Migrationsverket dock flygtrafiken till Bagdad. Exemplet visar att vi behöver stärka den medmänskliga profilen på utlänningslagen, till exempel utvidga begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter”. Nuvarande lagstiftning räcker inte för att garantera att ingen skickas tillbaka till döden. Detta är en uppgift för politikerna, och det lär pågå diskussioner mellan regeringen och Miljöpartiet om en gemensam flykting- och asylpolitik.
Folkpartiet föreslår sänkta ränteavdrag på bostadslån för att stävja den expansiva utlåningen. I ett första steg skulle avdraget sänkas från dagens 30 procent till 25 procent. Innan vi kommer till invändningarna mot FP-förslaget ska det sägas att det är bra att politikerna – äntligen – börjar få upp ögonen för riskerna med en bostadsbubbla.
Runt om i vår omvärld har bostadsmarknader fallit ihop som korthus sedan hushållens betalningsförmåga försvagats. Anledningen till den kris som brakade loss hösten 2008 var de amerikanska bankernas supergenerösa lånevillkor. Mindre kreditvärdiga låntagare erbjöds så kallade subprimelån där tanken var att bostaden skulle öka i värde och därmed skulle banken och låntagaren säkra sin investering. Men som alla vet kan inte priserna stiga hur mycket som helst.
Någon motsvarighet till de aggressiva subprimelånen finns inte i Sverige, däremot har det under lång tid varit möjligt att låna till hela eller nästan hela köpesumman. Det gör att många hushåll sett sina marginaler krympa, särskilt i ett läge när räntorna börjar vända uppåt. Där befinner vi oss i dag. Förra året infördes ett bolånetak som innebär att bolånekunder får låna upp till högst 85 procent av bostadens värde. Förändringen har haft en dämpande effekt, men än är det för tidigt att ropa hej.
Problemet med sänkta ränteavdrag är att de slår blint mot hushållen, inklusive de med minst marginaler. Bättre då att överväga ett formellt amorteringstvång på de högsta belåningsgraderna. Sedan är det förstås hög tid att politikerna ser till att få fart på bostadsbyggandet.
Allt fler ägnar sig åt volontärarbete, rapporterar TT. T ydligen har det blivit populärt inom företagsledningar att låta sina anställda syssla med ideella insatser på arbetstid. Coca Cola har till exempel låtit sina 700 anställda arbeta en dag på Frälsningsarméns andrahandsbutiker, Myrorna. Frivilligarbetet blir i det här sammanhanget en trevlig aktivitet, tänkt att svetsa samman arbetsgruppen. Ser man till det totala antalet timmar som läggs ner på frivilligarbete handlar det emellertid om betydande insatser; 50 000 svenskar arbetar ideellt och enligt Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare uppgår värdet av deras arbete till nästan en halv miljard per år. Mycket pengar, men jämfört med andra länder är välgörenhet ett ganska udda inslag.
Den allmänna bilden av svensk samhällsorganisation är väl snarare den starka staten som ser efter oss från vaggan till graven. Får du problem som italienare söker du stöd i familjen eller hos kyrkan, i Sverige ringer du Försäkringskassan. Den här bilden kontrasteras dock av det växande volontärarbetet.
I själva verket är det mycket som fattas – för allt fler. Klyftorna ökar, vi ställs inför en allt mer komplex verklighet med en hårdare utslagning som följd. Det blir svårare att komma tillbaka. I dag finns få alternativ för de som av olika skäl inte hänger med, antingen så fixar du tempot och får dina skattesänkningar eller så åker du ut. Utvecklingen sammanfaller förstås med åratal av sänkta socialpolitiska ambitioner – inte minst sedan det borgerliga maktskiftet 2006.
Nyheten att frivilligarbetet ökar ingår i denna större berättelse, den om en välfärdsstat i upplösning.
Få bestrider att klimatförändringarna både kan orsaka och förvärra naturkatastrofer. Kraftigare monsunregn, uttorkade jordar och överbefolkade flodbäddar är en farlig mix. En del forskare ser också samband mellan klimatförändringen och de senaste årens kalla vintrar på norra halvklotet. Det kusliga med klimathotet är att ingen riktigt vet hur det kommer att påverka oss, eller hur snabbt.
Det upphaussade klimatmötet i Köpenhamn för ett år sedan blev ett fiasko, och uppföljaren i Cancún i Mexico i höstas kom inte värst mycket längre. Ingen vill ta ansvar för utsläppen. Världen måste kanske tänka om. Är det rimligt att bokföra utsläppen på utvecklingsländer som producerar varor åt överflödsländerna? Borde man inte knyta ansvaret till konsumtionen per capita i stället?
Om terrorismen har vi lärt oss en hel del sedan den 11 september, ett tioårsjubileum som säkert kommer att uppmärksammas under året. Frågan är om vi dragit riktiga slutsatser. Vi ser, åtminstone i västvärlden, en massa hemstöpta vansinnesdåd som varken har med religion eller politik att göra, och som kort och gott borde betecknas som kriminella handlingar som bör bekämpas med polisiära metoder. Något som också sker med viss framgång både i Europa och USA.
Men samtidigt för USA två krig som gett den verkligt farliga terrorismen en skjuts och spridning som den aldrig skulle ha fått annars. I Afghanistan, ett krig som också fyller tio år, har USA lyckats mobilisera en rad välmenande länder, däribland Sverige, för att stödja en regim som är den mesta korrupta i landets historia. De utländska trupperna ses med misstro av många afghaner och ger politisk legitimitet åt talibanernas krigföring och underlättar rekryteringen av blivande terrorister.
Obama har lovat att börja ta hem trupperna från Afghanistan i sommar. Klarar han av detta, eller blir det som med det ännu ouppfyllda löftet att avveckla den rättslösa interneringen av krigsfångar på Guantánamobasen? Något som också förgiftar USA:s relationer med arabvärlden.
Medan USA och dess allierade går ner sig i träsket i Afghanistan, ökar spänningen i Mellanöstern. Obamas försök att lösa moderkonflikten, Israels förtryck av palestinierna, har misslyckats. Samtidigt gör envisa rykten gällande att Israel planerar en attack mot Iran, något som skulle sätta hela Mellanöstern i brand. Och i Libanon kan det smälla när som helst.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|